Så igår var begravningen. Lugnt, stilla , vackert och värdigt. Min syster sjöng "håll mitt hjärta" så att allas själar vibrerade av känslor. Tack du älskade syster.
Det gjorde ont att morfar min beskyddare, min stora trygghet, satt som en bruten man. Så liten, som en pojke som tagit på sig pappas kostym. Men trots sin litenhet blev han mitt allt igen då han talade vid hennes kista. Vad ha sa får stanna i gravkapellet. Men den styrkan var så stor..
Efter cermonin for morfar med min mamma och hennes syskon och fikade för sig själva. Medan vi kusiner träffades hemma hos Malin. Det var så skönt att få samlas och det är lite sorgligt att det är detta som krävs för att vi ska umgås då vi trivs i varandra sällskap. Hoppas vi kan ta oss över klichéerna och faktiskt träffas i bland..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar