Såg på dokumentärserien supersize vs superskinny, gillar det faktum att de visar att det finns två sidor på samma mynt och sticker hål på en och annan bantningsmyt även om det kan bli lite väl mycket sensationsjournalistik som gottar sig åt andras problem som tex lyxfällan, vi äter oss till döds osv.
Det som slog mig när jag såg det senaste programmet var en ung anorektisk tjej som berättade hur sjukdomen började för henne. Genom kalori- och stegräkning. Exakt samma metod som jag kör med, och det är då jag undrar; när slår det slint?
Var går gränsen för vad som är tillräckligt, när man är nöjd? Blir man nånsin nöjd? Lyckas man med det ena är det inte det andra? Man ser så många vackra människor bantar, opererar,fyller ut etc. Finns det nån som är verkligt nöjd med sin kropp?
Jag kanske inte kommer att ha en perfekt kropp då jag har nått målvikt, åderbrock och hängande mage, men jag tror att jag kommer att vara nöjd med tanke på så mycket annat jag vunnit.
Samtidigt som jag tror att det itne är bra att bli nöjd för då slutar man kämpa för att nå de mål man har, så tycker jag såklart att man ska vara glad över det man har, men det är så svårt. För vartefter man tar ett steg framåt så flyttas kraven också ett steg framåt.
SvaraRaderaMen problemet kommer först när man känner att man mår riktigt dåligt över att itne nå sina mål, vilka de än är. Och det är ju inte bra. Kämpa tills du nått ditt mål och om kraven har flyttats innan dess, så fine. Men får inte anorexia av att vara kräsen om vilken mat man tycker om, eller genom att räkna steg, eller väga sig tio gånger om dagen. Det får man när man är så missnöjd att man mår dåligt av det, och inte sådär "vanligdåligt" som du och jag, utan riktigt dåligt så att det är det enda i hela världen som betyder något.