I går firade vi söta sonen som fyllde 1år i fredags. Som på alla kalas så serveras det fika. Go'fika...För mig som skulle kunna anmäla mig till anonyma kakmissbrukare så innebär detta ångest. Det går bra så länge vi har gäster att hålla sig i skinnet, jag kan gott nöja mig med en kaka och en lite tårtbit. Men sen.. 3st bullar och ett stort glas mjölk och några småkakor på det, inga problem.
Så länge jag är hemma själv så hör jag nästan att de ligger i skafferiet och ropar på mig. Så hur löser man nu detta problem? Jo man tvingar alla andra att äta upp det. Sista gästerna i går blev itvingade återstoden av tårtan. Då jag for till Morfar i dag tog jag med mig bullarna osv.
Jag har fått så många fina kommentarer om hur duktig jag är och vilken karaktär jag måste ha. Karaktären suger, men jag har blivit smartare då jag handlar. Handlar jag inte hem en massa skit så äter jag det inte. Men skulle det finnas hemma, då... Okej lite bättre har jag väl blivit, men det är fortfarande skitsvårt att alltid välja det rätta då man helst bara skulle vilja försvinna in i sockerdimman.
Tack för att du är ärlig o säger att det är svårt. Vissa låtsas som att det går hur lätt som helst. Fast samtidigt suger det att höra att det fortfarande är jobbigt. Ska man aldrig bli av med sockersuget?? Kanske nåt 12-stegsprogram-tänk kan hjälpa? Det är ju ändå ett slags missbruksbeteende, eller?? / Ulrika
SvaraRaderaDet är absolut ett missbruksbeteende.
SvaraRaderaDet ingen ser mig äta har jag inte ätit heller..
Sen är det ju upp och ner. Vissa dagar går det hur lätt som helst. Man längtar till gymmet och är supernöjd på 1500kcal, men nästa så kommer undanflykterna till att slippa och man vill bara trycka en påse godis. Men svullar och depp dagarna kommer allt mer sällan nu och jag hoppas att de ger sig helt med tiden.