Det känns som om vi har landat lite nu. Det hostas och så fortfarande men det går att leva i alla fall. Om det är nått jag ska gnälla över så är det väl att det inte går att träna nu eftersom att så fort jag anstränger mig så börjar jag att tok-hosta.. Men jag kan ut och gå i alla fall.
Sen vill jag tillägna detta inlägg åt Susanne, denna underbara människa som utan att tveka erbjuder sig att hjälpa till då alla andra springer åt andra hållet. En stor kram till dig vännen. Skulle du någonsin behöva hjälp så hojjta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar